måndag 27 maj 2013

Pojken i randig pyjamas RECENSION


Förintelsen sedd ur en ovetande pojkes ögon
Recension – Pojken i randig pyjamas


En oförutsägbar bok som väcker både glädje, hat, förundran och sorg med en stark egenskap av att fängsla läsaren till att fortsätta läsa i strävan efter fler och fler spännande berättelser om upplevelser och förklaringar av den nioåriga huvudpersonen Bruno.

Pojken i randig pyjamas, en roman skriven av den irländske författaren John Boyne som visar stora skickligheter inom skrivandet då han utelämnar många detaljer för läsarens egen fantasi och till slut avslutar boken på ett så pass effektfullt och känsloladdat vis att man blir gråtfärdig. Boyne beskriver inte lika många detaljer som man normalt kan läsa i många böcker vilket man förstår är en medveten handling eftersom att man ska uppleva berättelsen ur en pojkes synvinkel. Boken utspelar sig under åren då Förintelsen höll plats och syftet med boken är att visa omvärlden hur det var att leva under den här tidsperioden, utan vetskap av vad som hände i ens närhet.

Nioåriga Bruno och hans familj lever ett ovanligt pampigt liv i Tyskland under Andra världskriget, med ett stort hus i Berlin, många vänner och egen personal. Allting verkar bra tills Bruno en dag får besked om att familjen ska flytta på grund av faderns yrke. Vad man förstår genom olika händelser i boken är att fadern är en högt uppsatt officer i det tyska Nazistpartiet och blir av sina förmän beordrad att flytta på grund av detta då han blir befordrad. Vad som väntar har Bruno ingen aning om, det enda han vet är att deras nya hemdestination är ”ute på landet”. Vid beskrivningen av familjens nya hus uppfattar man huset och dess omgivning som mycket dyster, tråkig och obehaglig. Utanför Brunos fönster kan han se ett stängsel, bortom stängslet befinner sig människor, barn som vuxna, i randiga dräkter som lever dygnet runt innanför stängslet vaktade av de tyska soldaterna som arbetar under Brunos fader. ”Ute på landet” förvandlas efter storasyster Gretels förklaring som platsen Allt Svisch och plötsligt förstår man som läsare att familjen har flyttat till koncentrationslägret Auschwitz, vilket barnen inte själva förstår. Brunos liv vid Allt Svisch är sedan baserade på tjafs med Gretel, samtalsstunder med Maria och upptäcksfärder i hopp om att hitta något spännande med det nya hemmet.  

I en till en början mycket glad miljö som senare övergår till väldigt grå och dyster miljö är Bruno den person som boken kretsar runt genom hela handlingen. På grund av hans unga ålder och på grund hans föräldrars tysta beteende är han mycket ovetande om vad som händer i hans omgivning och hans huvud är dagligen fyllt med olika frågor. Vad jobbar pappa med? Varför bor de där människorna innanför stängslet? Varför ser de så ledsna ut? Bruno hade många vänner i Berlin men på den nya orten består hans enda kamrater av den judiska pojken på andra sidan stängslet som Bruno träffar i hemlighet och familjens hembiträde Maria.
Shmuel, den judiska pojken, är lika gammal som Bruno och visar sig vara en mycket behaglig pojke att umgås med, även fastän att mycket skiljer de två pojkarna åt i deras liv så är de mer lika än vad de själva tror på många olika sätt och vis. Trots att Bruno är en liten pojke för sin ålder är Shmuel betydligt mindre i växten än honom, vilket förvånar Bruno. Shmuel är oskyldig och ovetande om att en utrotning av hans medmänniskor sker runt hörnet, den välkända ”Förintelsen” är på väg att ta med sig Shmuel och hans nära och kära ner i jorden, utan att han själv är medveten om det.
Hembiträdet Maria som arbetar för familjen är mycket tystlåten av sig men bygger genom hela bokens handling upp en relation med Bruno som till slut för de samman till goda vänner, vilket ingen annan i deras omgivning vet. En bit in i boken får man reda på Marias bakgrund, som spelar mycket stor roll för hennes karaktär i boken.
Utseendebeskrivningarna i boken är mycket tunna, vilket gör att man på sätt och vis själv får bestämma hur personerna i boken ser ut och på såhär vis antingen kommer närmre eller längre ifrån huvudpersonerna i boken, beroende på vad för egenskaper och strategier man har som läsare.

På mindre än 180 sidor har Boyne både diskret och tydligt lyckats reflektera och upplysa en om otroligt många saker. Oavsett vilken religion man tillhör, vilken familj och vilket land man kommer från så är det inte dessa saker som spelar roll i en vänskap. Boyne beskriver att man aldrig kan skada någon annan utan att i slutändan drabba sig själv – eller som det engelska uttrycket lyder; ”Karma strikes back” – vilket visas drastiskt i slutet av boken.

Boken är bra anpassad för vem som helst men är perfekt som läsmaterial för ungdomar som för tillfället lär sig om Andra Världskriget och Förintelsen, då den mycket bra beskriver hur man levde under denna tid, bland annat både som nazist och som jude. Jag rekommenderar den dock inte till barn som fortfarande visar mycket unga egenskaper i sitt tänkande då detta kan göra att delar av boken inte förstås, inte minst det mycket sorgliga slutet.


Wilhelm Börjesson 9B

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.